FINLANDS SJÖFART ■ SUOMEN MERENKULKU 55 Författarna till boken har verkligen gjort ett grundligt arbete. Själva fartyget beskrivs ingående med alla historiska skeden och flaggbyten. Dessutom berättar man ingående om de ändringar som gjorts under årens lopp, både i fråga om inredningen och den tekniska utvecklingen. Fartyget har verkat under olika flaggor sedan dess sjösättning i Stettin (idag Szczecin) 1914. Först var det Tsardömet Ryssland som behövde fler isbrytare för hamnarna i Östersjön. Ryska Handels- och industriministeriet meddelade 1912 att en ny isbrytare för Tallinn skulle byggas. Det kända skeppsvarvet i Stettin fick uppgiften. Följande år inleddes arbetet och isbrytarens första befälhavare utsågs, Grigori Hagman. Han samlade före sjösättningen den stora besättningen. Fartyget döptes till Tsar Mihail Feodorovits vid sjösättningen den 18 mars 1914 (enligt gamla tidräkningen i Ryssland) Fartyget provkördes i isen före besöket i Cronstadt. Isbrytaren kom till Tallinn först den 2 juli 1914 (nya kalendern) och den 28 juli inleddes första världskriget. Tyskland förklarade Ryssland krig den 1 augusti. Isbrytaren deltog inte direkt i krigshandlingar men assisterade krigsfartygen vintertid. Efter den s.k. Februari-revolutionen 1917 ändrades namnet till Volõnets, (ungefär Volynets-bo till minnet av det Volynetsregemente som först anslutit sig till revolutionstrupperna). Den 29 mars 1918 inledde Volõnets sin resa från Helsingfors till Tallinn och sjökapten Stanislaus Juchnewicz fick order om att ta 57 lotsar och arbetare ombord för transport till Kuivasaari. De som samlats på isbrytarens däck visade sig vara sjökapten Theodor Segersven, finska studenter och skyddskårister. Mellan Gråhara och Kuivasaari inledde finnarna tillsammans med estniska och latviska besättningsmän åtgärder för övertagandet av fartyget från den röda ledningen. Efter övertagandet hissades den finska lejonflaggan, vilken nästan till färgen liknade de rödas flagga. Man vågade inte hissa det ockuperade Estlands flagga på grund av rädsla för att de tyska trupperna skulle kapa fartyget. Tyskarna övertog nog fartyget för transport av tyska trupper till Helsingfors i april. Även sju handelsfartyg hämtades till Helsingfors. Den 12 maj överfördes Volõnets den finska sjöfartsstyrelsen som bildats. Redan den 28 april hade finnarna gett fartyget namnet Wäinömöinen. Under vintern 1919 transporterade Wäinömäinen 135 finska frivilliga till Tallinn där de deltog i Estlands frihetskrig (1918– 1920). Även danska frivilliga transporterades. Efter Estlands självständighet och fredsförhandlingarna med Sovjet överlämnades ett stort antal fartyg till Estland, bland dem även isbrytaren Volõnets (exVäinömäinen) som fick namnet Suur Tõll under estnisk flagg. Det var inte så lätt för Finland att avstå från Wäinömäinen men efter olika förhandlingar mellan de tre länderna kunde Estlands utrikesminster Ants Piip äntligen den 23 november 1922 komma överens med den sovjetiska ledningen om överlåtelsen som skedde den 30 november samma år. En estnisk besättning på 36 män ledda av kapten Ernt Atterman övertog fartyget den 7 december 1922 i Helsingfors. Samma år den 29.12. döptes fartyget till Suur Töll, dvs. Den fick namnet efter sagornas jätte på Ösel. Nu inledde isbrytaren isbrytararbetet för Tallinn och i Finska viken. Vintern 1926 var synnerligen svår och Estlands export av bacon och smör stod i fara. Vid Odensholm hamnade isbrytarkonvojen i februari ut för en svår snöstorm och Suur Tõll hade 18 fartyg I konvojen när stormen bedarrade. Suur Tõll fick arbeta för Estland ända fram till 1940 när Sovjetunionen i juni ockuperade landet. Redan på hösten inleddes övertagandet av privat och statlig egendom. Estniska myndigheter lades ner och sovjetiska kom i stället. Alla estniska isbrytare överlämnades till Sovjet. Besättningen blev kvar ombord en tid, men sedan byttes den ut och till befälhavare utnämndes Herman Tõnissoo. Fartygets namn ändrades tillbaka till Volõnets. På sommaren 1941 fick fartyget i uppdrag att bogsera sovjetiska fartyg till Leningrad. Den stora evakueringen av sovjetiska trupper och civilbefolkning från Tallinn inleddes när Nazi-Tysklands armé närmade sig staden. Konvojen hamnade i det s.k. Juminda minfältet, som lagts ut av tyska och finska krigsfartyg och det påstås att ca 50 fartyg sjönk och över 14 000 människor drunknade. Volõnets (ex. Suur Tõll) klarade sig och i boken finns en kort skildring av en besättningsman, en eldare vid namn Kalju Sepp. Efter andra världskriget när Estland blev en del av Sovjet införlivades Volõnets med den sovjetiska isbrytarflottan. Fartyget blev dock liggande i Leningrad under den långa belägringen och största delen av besättningen sändes till fronten. Den ombordvarande besättningen fick samma matransoner som befolkningen i Leningrad. Det uppskattas att ca 1,5 miljoner skulle av omkommit i staden under tyskarnas belägring. De flesta av svält. Efter kriget skulle Volõnets moderniseras. Inredningen förnyas och koleldningen ändras till olja. 1950 inleddes arbetet ombord, denna gång på ett finskt varv. Det var Rauma-Raahe varvet i Raumo som fick uppgiften. Nya ångpannor hämtades från Sverige och England. Även maskineriet behövde överses och förnyas. Vid provkörningarna I november konstaterades Isbrytaren Suur Tõll Det var på Sjöhistoriska föreningens seminarium i Forum Marinum deltagarna fick boken om isbrytaren Suur Tõll gratis. Fartyget kanske inte är så känt i Finland, men för Estland har fartyget en stor betydelse och ligger nu som museifartyg i Tallinn.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjU0MzgwNw==