FINLANDS SJÖFART ■ SUOMEN MERENKULKU 23 Den nya riksförlikningsmannen har årtionden av erfarenhet av arbetsmarknaden Den nya riksförlikningsmannen inledde sitt arbete i början av augusti med att genast kastas in på djupt vatten. På skrivbordet väntade en långvarig arbetstvist inom yrkeshögskolorna, som redan hade medlats i flera månader. Den tidigare riksförlikningsmannen Anu Sajavaara hade redan lagt fram två förlikningsförslag i ärendet, men någon lösning hade inte nåtts. Även om arbetsmarknaden är en välbekant värld för Nikolas Elomaa sedan flera årtionden, är rollen som förlikningsman ny och hans position vid förhandlingsbordet samtidigt en helt annan. Den svåra första arbetstvisten lärde honom mycket. Riksförlikningsmannen påminner om att arbetet som förlikningsman är exceptionellt självständigt. Även om han har tillgång till deltidsanställda förlikningsmän och andra sakkunniga, ligger huvudansvaret för arbetet hos honom själv. Elomaa berättar att han lyckligtvis också fått mycket hjälp av sin företrädare Sajavaara. EN LÅNG KARRIÄR BÖRJADE VID ARBETSLÖSHETS- KASSORNA UNDER 1990-TALETS DEPRESSION Nikolas Elomaas intresse för arbetsmarknadsfrågor väcktes redan när han studerade juridik i början av 1990-talet. Inom arbetsrätten intresserade han sig särskilt för att området inte begränsar sig till tolkning av lagar och paragrafer, utan också omfattar psykologi, sociologi och samhällsvetenskap. Det handlar om människors livssituationer, samhällsstrukturer och olika intressen. De första åren av karriären sammanföll med depressionen i början av 1990-talet. Arbetslösheten ökade då snabbt och arbetslöshetskassorna behövde anställa personal. Tiden vid Livsmedelsarbetarnas arbetslöshetskassa var en av de tyngsta perioderna i Elomaas karriär. Han fick då på nära håll se hur förändringarna i arbetslivet påverkade många människors vardag. – Människornas situation var ofta mycket gripande. Från arbetslöshetskassan fortsatte Elomaa till fackförbundsvärlden, där han arbetade med intressebevakning och kollektivavtalsförhandlingar. Arbetstvister och arbetet med att förena olika intressen gav honom allt större erfarenhet. – Man lär sig förhandla bara genom att förhandla. INTRESSANTA UPPDRAG HAR STYRT KARRIÄREN Nikolas Elomaa berättar att hans karriär inte har följt någon noggrant utarbetad plan. Snarare har han tagit sig an uppgifter som verkat intressanta och erbjudit möjligheter att lära sig något nytt. Från fackförbundsvärlden gick Elomaa vidare till löntagarnas centralorganisation FFC, där han bland annat arbetade som intressebevakningsdirektör. Samtidigt utvidgades ansvarsområdena från arbetsmarknadsfrågor till utkomstskydd för arbetslösa och pensionsfrågor. Under åren vid FFC upplevde Elomaa också en av de största besvikelserna i sin karriär. Han deltog i förhandlingarna om den så kallade tredagarsrätten till utbildning. Frågan hade beretts och förhandlats länge, men efter månader, till och med år, av arbete föll hela paketet plötsligt samman. För Elomaa var besvikelsen stor framför allt eftersom förhandlarna hade lagt ner enormt mycket arbete på frågan. Även om han visste att strandade förhandlingar hör till arbetsmarknadsarbetet, var erfarenheten utmattande. Det bidrog till att sänka tröskeln för att söka en ny riktning i karriären utanför arbetsmarknadsförhandlingarna. EGNA ERFARENHETER HJÄLPER HONOM ATT FÖRSTÅ OLIKA PARTER Från FFC gick Nikolas Elomaa vidare till pensionsbranschens intressebevakningsorganisation Tela, där han arbetade som intressebevakningsdirektör. Arbetet på Tela skilde sig på många sätt från traditionella arbetsmarknadsförhandlingar, eftersom man vid sökandet efter lösningar behövde beakta flera perspektiv och försöka förstå olika intressen. Elomaa påpekar att arbetet som riksförlikningsman har mycket gemensamt med detta. Från Tela fortsatte Elomaas karriär till Finansinspektionen, och han hade inte planerat att återvända till arbetsmarknadsområdet. Uppdraget som riksförlikningsman ändrade dock planerna. Elomaa upplever att de olika uppdragen har gett honom perspektiv på det nuvarande arbetet och hjälper honom att förstå dem som sitter på olika sidor av förhandlingsbordet. Förhandlarens och förlikningsmannens roller är ändå helt olika. Förlikningsmannen driver varken arbetstagarnas eller arbetsgivarnas sak. Uppgiften är att hjälpa parterna att hitta en lösning när förhandlingarna har kört fast. Arbetet kräver tålamod och förmåga att leva med frågor som ännu inte är avgjorda. Elomaa påminner också om att lösningen aldrig ligger enbart i förlikningsmannens händer. Han kan lyssna, lägga fram förslag och hjälpa parterna vidare, men en förlikning uppstår bara om parterna är beredda till det. – Min långa erfarenhet som förhandlare är ändå till hjälp i det här arbetet, eftersom jag förstår hur svårt det kan vara. Man kan aldrig ta för givet att en förlikning går igenom. Om man inte når en överenskommelse är det bara att fortsätta. FÖRLIKNINGSMANNEN FRÅGAR, LYSSNAR OCH SÖKER BALANS Nikolas Elomaa beskriver sin förlikningsstil framför allt som
RkJQdWJsaXNoZXIy MjU0MzgwNw==