32 SUOMEN MERENKULKU ■ FINLANDS SJÖFART Ungdomens erfarenheter till havs och de senare åren inom forskning och förvaltning har gett henne ett unikt perspektiv på branschens utveckling. I dag har hon frågor som sjösäkerhet, miljöreglering och internationella samarbetsutmaningar på sitt bord. BARNDOM OCH MILJÖMEDVETANDETS BÖRJAN Sanna Sonninen berättar om sin barndom vid Finlands östra gräns, hur miljöfrågorna blev konkreta redan då. –Jag är en flicka från Virolahti. Om något har fastnat i minnet från barndomen, så är det att man i S:t Petersburg på vintrarna alltid gjorde soptippar på isen. När sommaren kom och vi barn gick och simmade vid stranden, även de lite äldre, så undrade vi: vad är allt detta hemska bråte på sandstranden? Orsaken var det ryska soptippsavfallet som, när isen började smälta, drev i land på våra stränder. Mamma och pappa förklarade att grannarna hade den vanan. – Jag kommer själv från en mycket miljömedveten familj. Vi byggde ett av Finlands första jordvärmehus år 1981, och runt det anlade vi en mångsidig trädgård som föräldrarna vårdade. Och så fanns förstås havet. ÖVERGÅNGEN TILL ARBETSLIVET GAV DÄREMOT INTE MYCKET LJUS I MILJÖSKYDDSFRÅGAN. – Jag har ofta tänkt tillbaka på mitt första år som lättmatros på fartyg, när avfallet skulle slängas i havet. Man gjorde hål i soppåsarna och kastade dem överbord. Alla som seglade då har gjort det, eftersom hamnarna inte hade mottagning för avfall som i dag, och fartygen saknade avfallsbehandlingsanläggningar. Synen av pärlbandet av soppåsar som flöt i kölvattnet har etsat sig fast i mitt minne. Om inte en människa av min generation börjar förstå föroreningarnas allvar efter sådana erfarenheter, vore det ansvarslöst. Grundorsaken till beteendet var dock att man på den tiden ännu inte hade insett nödvändigheten av att skydda haven och att varken fartygen eller hamnarna hade beredskap att hantera avfall. I dag är situationen en annan tack vare utvecklad reglering, och den utvecklas fortfarande i allt bättre riktning ur miljösynpunkt. DE FÖRSTA STEGEN TILL SJÖSS För Sanna Sonninen var sjöfarten ett självklart val. Hon tog studenten 1989 och började samma höst sjöfartsstudier i Kotka, på sjömansskolan, studentlinjen, som varade en termin. Detta var innan sjöfartsutbildningen blev en yrkeshögskoleutbildning. Under 1980- och 1990-talet var yrkesskolan ett obligatoriskt steg innan styrmans- och sjökaptensstudier. – Jag arbetade som lättmatros på tre olika fartyg, Nestefartygen Lunni, Nestegas och Igloo Norse. Hösten 1990 började jag styrmansklasserna. Om man har ett fartyg som man särskilt minns med värme, så är det för mig Lunni, mitt första fartyg, där det fanns fina människor som lärde mig, en flicka med hästsvans, praktiskt skeppsarbete. Pappa var slöjdlärare och hemma hade vi en verkstad med olika träbearbetningsmaskiner och verktyg. Att lära sig använda dem kom till nytta i sjömansarbetet och i maskinsalslektionerna. Under gymnasiet vikarierade jag till och med som slöjdlärare. Jag medger att min praktik som at-däcksman i maskinrummet fick mig att fundera på om jag borde fortsätta till maskinmästare. Men nyttan var att jag var van att arbeta med händerna, vilket hjälpte mig att lära mig fartygsarbetet. Jag är tacksam mot Neste för att jag efter praktiken också fick jobb som lättmatros. – Jag bestämde mig då för att snabbt slutföra styrmansstudierna och hoppades få fortsätta som styrman hos Neste. Jag började som styrman på Nestefox 1992. Jag var på ”Fox” ett par år och tog sedan studieledigt för att gå sjökaptensklasserna 1994–96. FRÅN BARNDOMENS GRÄNSBYGD TILL INTERNATIONELLA UPPGIFTER Hur kändes världen när du kom in i sjömansyrket, efter att ha bott vid gränsen? – Det kändes annorlunda. Ryssland var fortfarande Sovjetunionen. Jag minns hur man på 1980-talet, när jag kom hem från fritidsaktiviteter på kvällen, lyste upp gränshimmeln med strålkastare från sovjetisk sida. De övervakade luftrummet, och det var normalt på gränsområdet. Man såg också träbevakningstorn och soldater med vapen. Även det var normalt. VTT-ÅREN OCH FORSKNINGSARBETET Från Neste gick Sonninen år 1998 över till FG-Shipping (numera Finnlines) och m/s Finhansa som 1:e och överstyrman. I slutet av år 2000 började hon intressera sig för fortsatta studier – det kändes som att det kunde vara dags att göra något nytt. Hon sökte sig till VTS med tanken att hon samtidigt kunde inleda vidare studier. Det blev dock så att, efter att ha varit en månad på VTS, öppnade Statens tekniska forskningscentral VTT sin första fasta forskartjänst, där man sökte en sjökapten. VTT hade alltid varit en förebild för Sanna – ett forskningsinstitut som spelade en central roll i Finlands utveckling efter kriget. –Det var i mina ögon en oerhört fin plats, en nationell institution som jag inte kunde motstå. Jag sökte dit och blev antagen. VILKA VAR DINA UPPGIFTER OCH PRESTATIONER PÅ VTT? – På VTT gjorde jag olika riskanalyser och utredningar kring Traficoms sjöfartsdirektör Sanna Sonninen har gått en lång väg från Virolax stränder till den internationella sjöfartens centrum. TEXT: JAAKKO HERNESNIEMI BILDER: TRAFICOM
RkJQdWJsaXNoZXIy MjU0MzgwNw==