FINLANDS SJÖFART ■ SUOMEN MERENKULKU 15 arbetet. Det innebär att arbetsgivaren ska förutse faror, undanröja risker i den mån det är möjligt och ordna arbetsförhållanden så att arbetstagare kan utföra sitt arbete utan onödig risk. I praktiken sträcker sig ansvaret från organiseringen av arbetsmiljön till utbildning, planering av arbetsmetoder, anskaffning av skyddsutrustning och tillsyn. Arbetarskydd är alltså inte en frivillig välgärning från arbetsgivaren, utan en lagstadgad plikt vars försummelse kan leda till både skador och rättsliga följder. Enligt arbetarskyddslagstiftningen ska arbetsgivaren säkerställa att arbetsförhållandena är säkra och inte skadliga för hälsan i den utsträckning det praktiskt är möjligt. Denna plikt omfattar såväl den fysiska arbetsmiljön som organiseringen av arbetet. Arbetsgivaren måste exempelvis se till att verktyg och maskiner är i gott och säkert skick, att arbetstagarna får tillräcklig introduktion och utbildning för sina arbetsuppgifter samt att arbetstidsarrangemangen inte leder till farlig utmattning. Lagen identifierar också social belastning och arbetarsäkerhetshot, vilket exempelvis kan avse arbetsplatsmobbning eller trakasserier. Arbetsgivaren är skyldig att förebygga att sådant uppstår och att undanröja dessa risker för arbetssäkerheten. Att förhålla sig passiv är ett arbetarskyddsbrott. Skyldigheten begränsas inte till förutsebara risker; arbetsgivaren ska aktivt övervaka arbetsmiljön och ingripa utan dröjsmål även i fråga om nya och oförutsedda farofaktorer. Lagen ålägger således arbetsgivaren en kontinuerlig och praktisk omsorgsplikt som omfattar den dagliga arbetsmiljön och dess utveckling. Den centrala utgångspunkten i arbetarskyddslagstiftningen är tydlig: arbetsgivaren har ett primärt ansvar för arbetstagarens säkerhet och hälsa i arbetet – i den mån det praktiskt är möjligt. Detta ansvar är inte abstrakt utan kräver konkreta åtgärder: teknisk säkerhet i arbetsmiljön, korrekt introduktion och utbildning, tillräckliga utrustningar och omsorgsfull planering av arbetsprocesser för att minimera riskerna. I sjöarbete blir säkerhetens betydelse ännu tydligare. Fartyget är en sluten och ofta självständig arbetsmiljö där hjälp kan vara långsam eller svår att få, och där förhållandena snabbt kan förändras. Därför måste risker förutses och hanteras innan de blir verkliga. Arbetsgivaren kan inte nöja sig med att bedöma säkerheten endast under ”normala förhållanden” – till sjöss är avvikande situationer ofta en del av vardagen snarare än undantag. Arbetarskyddsplikten är inte heller en engångsuppgift. Den kräver kontinuerlig omsorg, utvärdering och åtgärder. När förhållanden förändras, utrustning blir åldrad eller besättningen varierar, måste även riskbedömningen hållas uppdaterad och motsvara verkligheten. Arbetarskyddsbrott finns även reglerat i strafflagen. Enligt bestämmelserna kan arbetsgivaren eller dennes företrädare dömas för ett arbetarskyddsbrott om de avsiktligt eller genom oaktsamhet bryter arbetarskyddsbestämmelserna, orsakar ett förhållande som strider mot arbetarskyddsbestämmelserna eller möjliggör att en sådan situation fortsätter genom att underlåta att övervaka efterlevnaden av arbetarskyddsbestämmelser eller genom att försummelse att säkerställa andra villkor för arbetarskyddet. Anmärkningsvärt är att bestämmelsen inte kräver uppsåt; även oaktsamhet kan leda till fällande dom. Dessutom kan en arbetsgivares företrädare, såsom en chef, bli dömd. För medlemmar som är chefer är det en bra tumregel att komma ihåg att det är viktigt att reagera. Den bästa rättsskyddsåtgärden är att agera ansvarsfullt, ingripa och rapportera arbetarskyddsbrister. Det är viktigt att komma ihåg att att åtgärda en anställds arbetarskyddsfråga inte enbart är den anställdes egen angelägenhet eller beslut, utan kan i verkligheten vara ett beslut som också omfattas av chefens straffrättsliga ansvar. ARBETSTAGAREN ÄR INTE EN PASSIV MOTTAGARE – RÄTTIGHETERNA SKYDDAR HANDLANDET Även om arbetsgivaren bär huvudansvaret för säkerheten, är arbetstagarens ställning inte endast att ta emot instruktioner eller följa regler. Arbetarskyddet omfattar också arbetstagarens skyldigheter i genomförandet. Han eller hon ska använda skyddsutrustning, följa givna instruktioner och rapportera identifierade faror. Dessa skyldigheter syftar dock inte till att skjuta över ansvaret på arbetstagaren, utan till att skydda både hans eller hennes egen och hela arbetsgemenskapens säkerhet. Som motvikt till skyldigheterna har arbetstagaren också starka rättigheter: hen har rätt att avstå från arbete om detta innebär en omedelbar och allvarlig fara för den egna eller andras liv eller hälsa, och hen har rätt att påtala brister i säkerheten utan rädsla för repressalier. Rätten att avstå från arbete kvarstår tills arbetsgivaren har avlägsnat farofaktorerna eller på annat sätt säkerställt att arbetet kan utföras säkert. I praktiken kan detta innebära att om en elektriker upptäcker blottade ledningar i maskinrummet, kan hen avbryta arbetet och rapportera händelsen till arbetsledningen utan att riskera att betraktas som endast en som förhalar arbetet. Lagen skyddar arbetstagaren så att denne inte får diskrimineras, varnas eller sagts upp för att ha utövat dessa rättigheter. I praktiken betyder detta att arbetstagaren kan agera ansvarstagande och vårda sin egen och andras säkerhet i vetskap om att lagen ger stöd. Utnyttjandet av en rättighet kräver inte att arbetstagaren gör en fullständig teknisk bedömning eller riskanalys. Det räcker att faran är uppenbar – till exempel elektrisk utrustning i vatten eller risk för brand i närheten av bränsle. Om arbetstagaren i god tro bedömer situationen som farlig, har hen rätt att avbryta arbetet. Arbetarskyddsregleringen uttrycker i övrigt arbetstagarens rätt till säkerhet. Arbetstagaren har rätt till säkerhet på sin arbetsplats. Arbetarskydd ska inte alltid uppfattas enbart som skyddsutrustning som hjälmar och selar, utan arbetarskydd garanterar också rätt till skydd mot skadlig psykisk belastning, god ergonomi och väl avvägd arbetstidsplanering. En praktisk utmaning i arbetslivet är att arbetstagaren kan tveka att påtala säkerhetsbrister även om hen vet att de finns. Detta kan bero på rädsla för arbetsgivarens reaktion, att arbetsledningen bagatelliserar saken eller att ens egna arbetsvillkor försämras. Lagen är emellertid tydlig: arbetstagaren får inte straffas för att ha utnyttjat sina rättigheter. Arbetsgivarens skyldighet att agera vid ett hot mot arbetssäkerheten beror inte heller på hur informationen kommit fram. Åtgärdsplikten kan inte ställas villkorad av att en formell anmälningskanal används; plikten uppstår när arbetsgivaren anses ha blivit eller borde ha blivit medveten om hotet. Det innebär att man inte senare kan hävda att man inte känt till en arbetssäkerhetsrisk genom att man underlåtit att utöva tillsyn. Rätten att avbryta arbete vid fara är inte en individuell
RkJQdWJsaXNoZXIy MjU0MzgwNw==