FINLANDS SJÖFART ■ SUOMEN MERENKULKU 55 strand och fick sötvatten efter två dygn utan vatten. Alla hade klarat sig trots att många var helt utmattade. Det var 497 dagar sedan de senast stått på fast mark i Sydgeorgien. Men den svåraste delen av hemresan stod kvar. Hur komma bort från Elefant-ön. Vintern var på kommande och världen visste inte var de befann sig. Shackleton beslöt att Sydgeorgien med valfångststationerna var bästa alternativet. Han tog fyra män med sig i James Caird-båten, som av McNish försetts med ett däck av bräden och presenning. Den 24 april 1916 inleddes färden över det stormiga havet. Efter tre dagar med hygglig vind kom stormen från nordväst. Vågorna slog över däcket och blev till is och vattnet trängde in i båten. Efter tre dygn blev det ännu värre och de var tvungna att sätta ut drivankaret så fören kom upp i vinden. Drivankarets lina brast och de var igen tvungna att hissa segel. Den sjunde dagen mojnade stormen äntligen och de kunde segla igen i varmare väder. Kapten Worsley kunde fastställa positionen med sextanten och meddelade att de hade hundra sjömil kvar. Två veckor tog det dem att segla från Elefantön till Sydgeorgien. De fick ännu en orkan liknande storm över sig just före ankomsten till ön. 10 maj kunde de dock ta iland och övernatta i en grotta på stranden. I tre dagar vilade de och sedan beslöt Shackleton att lämna båten med två män och själv tillsammans med Worsley och Crean vandra över ön till Grytviken på andra sidan. Han vågade inte ta risken att fortsätta seglatsen kring ön. Det tog männen 36 timmar att vandra över de snöiga bergen till norrmännens valfångststation i Grytviken. Det är väl seglatsen med livbåten över havet och promenaden med uttröttade män över bergen och att alla 28 män slutligen kom hem med livet i behåll, som gjorde Shackleton till en av världens hjältar, trots att han aldrig nådde sydpolen. Den kvarlämnade gruppen hämtades senare med en bogserbåt från Elefantön. Tuhkuri har satt sig in i Shackletons liv på sidan om sina egna upplevelser ombord på Algulhas II. Där studerade han isarna i Antarktis. De låg ungefär på samma plats som Endurance. Dyrkarroboten Ellie fann snart vraket av Endurance, inte långt från den av Worsley tagna positionen. Det var exakt etthundra år sedan Enrnest Shackletons aska sänktes i graven vid Grytviken, som hans hustru hade velat. Hon tyckte han borde få vila där i den arktiska södern som varit hans liv. Tuhkuri trivdes ombord på Algulhas II när de låg i isen på Weddellhavet. När de legat där en vecka skrev han i dagboken “Vår lilla internationella grupp är vänlig och vid gott humör. Vi har blivit bekanta under en månad ombord och blivit vänner.” Han fortsätter “Detta skall vi berätta ånyo och ånyo åt våra barn och barnbarn”. Dykarroboten hade hittat vraket av Endurance på 3008 m djup (68 44 22 S och 52 19 47 W) 5 mars 2022 och dykargänget berättade om det samma dag. Fyndet var säkert för namnet kunde läsas på akterspegeln. Efter tio års arbete hade de nått målet. Resten av boken lämnar jag till kommande läsare. Boken har också många intressanta bilder från expeditionen och innehåller likaså Tuhkuris utredningar av olika typer av träbyggda forskningsfartyg samt hans eget forskningsarbete under vistelsen i Antarktis isar. SVEN-ERIK NYLUND Bok: Jukka Tuhkuri: Jään voima, Siltala, Helsingfors Secondbook, Litauen S. A Agulhas II jäissä kiinni. / S. A. Agulhas II ligger i isen. Pelastusvene Caird. / Livbåten Caird.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjU0MzgwNw==