FINLANDS SJÖFART ■ SUOMEN MERENKULKU 21 förtroendefullmäktig, som beskrivs senare i artikeln. Inom områden där allmänt bindande kollektivavtal gäller inom sjöfarten, kan lokala avtal i fortsättningen även ingås i icke-organiserade företag – men endast genom att följa kollektivavtalets procedurbestämmelser. I praktiken innebär detta att lokala avtal inte kan ingås utan en personalrepresentant enligt kollektivavtalet. Jag går igenom lagändringen i sin helhet i denna artikel, men denna begränsning är viktig att ha i åtanke. I kollektivavtal föreskrivs ofta uttryckligen om mandatet för lokala avtal. Hittills har kollektivavtalet reglerat hur dessa lokala avtal kan ingås. På arbetstagarsidan kan det exempelvis krävas att avtalet tecknas med en facklig förtroendeman. Ett sådant mandat kan i praktiken innebära att en person kan förhandla om försämringar av anställningsvillkor för övriga arbetstagare. Lagen har hittills begränsat möjligheten för icke-organiserade arbetsgivare, det vill säga de som inte är medlemmar i en arbetsgivarorganisation, att ingå lokala avtal. Lagen har innehållit uttryckliga förbud mot detta, och dessutom har avsaknaden av en facklig förtroendeman ofta utgjort ett praktiskt hinder. I fortsättningen får parterna i kollektivavtal inte längre besluta att endast en facklig förtroendeman får företräda arbetstagarna vid lokala avtal. Om det inte finns en förtroendeman och kollektivavtalet inte föreskriver en alternativ procedur, kan avtalet i framtiden ingås antingen av en förtroendefullmäktig eller av personalen gemensamt. I det senare fallet innebär det att om 51 procent av personalen röstar för exempelvis en försämring av anställningsvillkoren, blir detta bindande för hela personalen. Syftet med lagändringen har i första hand varit att underlätta för icke-organiserade arbetsgivare att ingå lokala avtal, men förändringen påverkar även organiserade företag där det av någon anledning inte finns en facklig förtroendeman. Dessutom har de uttryckliga hindren för lokala avtal i icke-organiserade företag tagits bort ur lagstiftningen. Lagen föreskriver uttryckligen möjligheten att ingå lokala avtal även inom områden där kollektivavtalen är allmänt bindande, samtidigt som övervakningen av dessa avtal skärps. En annan viktig del av reformen gäller företagsspecifika kollektivavtal. Tidigare har det varit möjligt för en arbetsgivare att ingå ett företagsspecifikt kollektivavtal antingen själv eller genom en arbetsgivarorganisation som förhandlat å företagets vägnar. På arbetstagarsidan har det alltid krävts en registrerad arbetstagarorganisation som motpart. Om ett företagsspecifikt kollektivavtal tecknas inom en bransch där det finns ett allmänt bindande kollektivavtal, har det företagsspecifika avtalet hittills gått före det allmänt bindande avtalet endast om motparten varit en nationell arbetstagarorganisation. Denna reglering har inte förändrats. Arbetslagstiftningen innehåller dock flera semi-tvingande bestämmelser. Dessa är regler som endast kan avtalas bort till arbetstagarens nackdel genom ett nationellt kollektivavtal, vilket innebär att både arbetsgivar- och arbetstagarsidan måste företrädas av en nationell organisation. Ett sådant avtal kan även vara företagsspecifikt. Här har dock regleringen ändrats. Den viktigaste förändringen i fråga om företagsspecifika kollektivavtal är att det blir lättare att avtala bort semi-tvingande bestämmelser till arbetstagarens nackdel. Tidigare krävdes det att både en nationell arbetsgivarorganisation och en nationell arbetstagarorganisation var parter i avtalet. I fortsättningen räcker det med att arbetsgivaren förhandlar med en medlemsförening inom en nationell arbetstagarorganisation. Arbetsgivaren behöver alltså inte längre vara medlem i en arbetsgivarorganisation, och även de arbetsgivare som är organiserade behöver inte få sitt kollektivavtal godkänt av arbetsgivarorganisationen. På arbetstagarsidan behöver den nationella organisationen inte längre godkänna avtalet, men den arbetstagarorganisation som ingår avtalet måste tillhöra en nationell facklig centralorganisation. Lagändringen berör även så kallade gula fackföreningar, det vill säga fackföreningar som är bildade eller kontrollerade av arbetsgivaren. I fortsättningen ska en arbetstagarorganisations syfte bedömas inte bara utifrån dess formella stadgar, utan även utifrån dess faktiska mål och verksamhet. CENTRALA PROBLEM I praktiken är den största oron med lagändringen om lokala avtal att förhandlingssystemet urholkas. Arbetsgivares incitament att tillhöra en arbetsgivarorganisation minskar, vilket kan leda till en lägre organisationsgrad bland arbetsgivare. Uppmuntran till icke-organisering kan också leda till att kollektivavtalens allmänt bindande verkan till slut går förlorad. Det står klart att en sådan utveckling knappast tjänar arbetstagarnas intressen. Genom lagändringen får oorganiserade arbetsgivare enbart rättigheter utan några skyldigheter. Arbetstagare som är anställda hos oorganiserade arbetsgivare får tack vare allmänt bindande kollektivavtal till exempel årliga generella löneförhöjningar, betald föräldraledighet, semesterersättning och längre betald sjukledighet än vad lagen kräver. Lagen föreskriver inte några inflations- eller indexjusteringar av löner. På samma sätt kräver lagen inte betalning av semesterersättning, lön under föräldraledighet eller längre betald sjukledighet än den lagstadgade minimiperioden. Den yttersta risken är alltså att en stor grupp arbetstagare förlorar dessa förmåner. För att värna och bevara dessa förmåner är organisering av största vikt. Utan fackföreningar är det tveklöst mycket svårt att avtala om sådana förmåner i nuvarande omfattning, särskilt om den som förhandlar är en oerfaren arbetstagarrepresentant utan ett starkt fackförbund i ryggen. Det finns också risker i förändringen av den semidispositiva regleringen, som bland annat rör arbetstider och övertidsersättning. Hittills har fackförbund haft rätt att kräva att en förtroendeman deltar i förhandlingar när undantag från lagens regler görs till arbetstagarens nackdel. En förtroendeman är en utbildad och kompetent förhandlare med fackets stöd i ryggen. Framöver kan detta stöd inte längre krävas av den person som förhandlar för andra arbetstagare. Det är uppenbart att om en slumpmässig och oerfaren person på arbetsplatsen utan ndras genom lagreformen
RkJQdWJsaXNoZXIy MjU0MzgwNw==